mathilda larsson

jag borde vara glad, lycklig att allt kan bli som vanligt men är de vad jag vill? Kan man förlåta något bara sådär som att inget har hänt? Ska jag göra de för min syskons skull för att få träffa dom och se de växa. Ska jag svälja min stolthet och be om ursäkt för något jag inte gjort? sitta och lyssna på hur besviken han är och hur jobbigt de vart för han, allt går alltid tillbaka till honom och vad han känner och tycker. Är det ens en sak för honom att bli ledsen och besviken över? Nej utan de visar bara hur självupptagen han är.  Säger man upp kontaken med sin dotter för ett missförstånd på facebook? Jag känner mig så kluven  och vet inte alls hur jag ska välja?
I så många år har jag fått stått ut med att leva i en falsk relation med min pappa. Jag har aldrig kunna sagt emot vad han säger, aldrig kunnat berätta vad och hur jag känner för då knäcker han en totalt. Han trycker ner människan på botten med sina elaka pikar och kommentarer och sen slutar de med om hur besviken han är. besviken besviken besviken. De tre huvudorden i hans huvud. Men utan han har jag ingen pappa kvar. Från början hade jag två ska de sluta med noll?
Vad ska jag göra?!