Silence is a girl's loudest cry
Önskar att jag var med mina vänner nu, men istället ligger jag här och är så otroligt rastlös! Mitt huvud snurrar med tankar. Det kan gå dagar utan att man träffar sina vänner, visst man saknar dom men man vet att dom finns där och att man snart får träffa dom. De som är jobbigt är den saknaden när man inte vet när man får träffa sin vän igen, man vet inte om allt kommer blir bra igen. Den saknaden är outhärdlig och jag önskar den inte på någon.. Andra tankar är att jag saknar Torsten varje dag, varenda dag känns de tomt, varje gång jag går till affären, allt här på soltunet påminner mig om honom och de är inte kul. Han kommer alltid finnas i mitt hjärta. Jag är så tacksam över mina närmaste vänner och jag kommer aldrig släppa taget om dom. Aldrig.
Jaja nog med sånt nu..
